Min Spanska Drömfabrik

 Foto: Kristin Ehrenborg. San Elies, eremitkapell i Montseny.

Ofta stannar José och jag upp mitt i vardagsbestyren och bara känner stor tacksamhet för vad vi får vara med om och för den fantastiska miljö vi får ha vår vardag i. I söndags hade vi anledning att göra det igen. Clubo Monanyismo här i byn har just markerat en ny vandringsled i nationalparken som vi bor i och den passerar strax bakom vår tennisbana!

 Foto: Kristin Ehrenborg. Vandringsled till San Elies i Montseny.

Tanken är att den ska gå igenom hela nationalparken men nu är första etappen klar och man kommer upp till ett litet eremitkloster på 1000 meters höjd uppe i bergen. Det är en fantastisk plats med utsikt över alla byar i dalen, bergen och medelhavet! Där råder ett nästan sakralt lugn och jag måste säga att man känner en speciell energi där. Jag förstår varför någon valde ut platsen och tog sig besväret att bygga ett litet kapell där uppe, någon gång på 1500-talet. Det känns som om man sitter på ett moln uppe i himlen och tittar ner på livet som pågår där nere. En perfekt plats för meditation!

 Foto: Kristin Ehrenborg. Utsikt över eremitkapellet San Elies på sin bergstopp, dalen och medelhavet.

Orsaken till byggnationen var att det varit enormt torrt under mycket lång tid och det rådde kris. Byborna i vår by, San Pere de Vilamajor, lovade helgonet San Elies att om han ordnade regn skulle de bygga honom ett kapell uppe i bergen. Uppenbarligen började det regna! Fortfarande har man som tradition att den 25 april varje år gå man ur huse och promenera upp till San Elies.

Vi drog på oss bergsskorna, packade några apelsiner, vatten och förstås kameran och promenerade iväg. Vägen upp är väldigt vacker. Man får se många fina masíor, typiska katalanska gårdar, vacker skog, naturliga källor och vattenfall, blomsterängar och vackra vyer. Nu var de högsta bergstopparna snöklädda och på bergsängarna blommade vilda pärlhyacinter. Stora buskage av blommande mimosa doftade fantastiskt och rosmarinbuskarna blommade också för fullt. Ja, violerna också och många andra blommor som jag inte vet namnen på. Så himla härligt och energigivande! Vandringen upp tar 3 timmar och går på små grusvägar och tydliga stigar. Den är inte alls svår. Hemåt går det snabbare för det är ju nedförsbacke!

 Foto: Kristin Ehrenborg. En av masíorna utmed vandringsleden mot San Elies.

Vi var tidigt uppe och kom hem medan solen ännu stod högt så vi tog tillfället i akt och kopplade av med en kopp kaffe vid poolen. Vi är litet stolta över den. Efter enormt mycket arbete är den nu i fint skick och fylld med kristallklart vatten, redo att användas! Det är en hel vetenskap att underhålla och sköta en pool, särskilt när den är så stor som våran. Men det är roligt att lära sig och jag måste säga att man får lön för mödan!

Foto: Kristin Ehrenborg. Poolen på Villa de la Mariposa

Kristin Ehrenborg

www.villadelamariposa.com

Foto: Kristin Ehrenborg

Att driva ett Bed & Breakfast är en livsstil. Har man, som vi har, också flera andra verksamheter som cirkulerar runt denna kärna och man bor mitt i verksamheten… ja, då känns begreppet “grå vardag” väldigt avlägset. Varje dag bjuder på nya möten med intressanta människor. Varje dag är fylld av massor av arbete men det finns också tid för njutning och avkoppling. Eller snarare: vi ser till att det finns tid för njutning och avkoppling. Jag tror det är väldigt viktigt att värna om den tiden och aldrig förlora förmågan att uppskatta det man har!

I morse hade jag tillfälle att reflektera över detta igen. Vi satt i solen på terrassen och åt frukost med hembakat bröd och doftande kaffe. Solen värmde gott och medan vi högg in på godsakerna planerade vi den fortsatta strategiska utvecklingen av olika delar av vår verksamhet, vi klurade ut hur vi på bästa sätt ska fortsätta att fylla poolen och ställa den i ordning och vi drog upp riktlinjerna för en ny bok. Dessutom kunde vi sitta en stund och njuta av utsikten över dalen och lyssna på vacker musik. Så effektivt. Men utan att för den skull göra avkall på njutningen!

 Foto: Kristin Ehrenborg

Sedan tog vi en liten promenad tillsammans i parken, kollade vattentillgången i brunnen, stängde av värmepannan (för nu är det så varmt väder att den inte behövs!), gick ner till poolen för att se hur påfyllningen fortlöper, tittade till rosorna och besiktigade skadorna på ett par träd som vintern orsakat. Sedan jobbade vi intensivt framför datorerna, tog emot ett besök, gick till borgmästaren för att presentera Josés nya bok som kommer att utspela sig i byn… grå vardag?

Med denna kombination av intensivt arbete och njutning, att kunna känna glädje över det man har, gör det inget att man ofta arbetar fram till småtimmarna. Arbete och fritid flätas samman och förtränger den grå vardagen.

/Kristin

www.villadelamariposa.com

 Foto: Kristin Ehrenborg/Villa i Cardedeu

Jag blir så glad när jag ser människor genomföra sina drömmar och idag hade jag tillfälle att bli sådär glad igen! På väg till banken i grannbyn fick jag syn på detta fantastiska hus. Någon har ägnat ett enormt antal timmar åt att smycka fasaden genom att bygga upp mosaik med små stenar. De har blandat natursten som målats med keramik och byggt upp de mest fantastiska bilder! Vackert? Kanske inte, men visst är det en fantastisk idé och vad roligt de måste ha haft när de gjorde det! Huset bryter av fullständigt mot det omgivande kvarteret. Det är gjort av någon som inte är rädd att stå ut i mängden, inte ens i en liten by. Så blev rutinutflykten till banken till en alldeles speciell upplevelse!

 Foto: Kristin Ehrenborg/detalj av fasaden

Kristin/www.villadelamariposa.com

 14 mars: När poolen fylls krävs noggrann övervakning.

Våren har på allvar kommit till Montseny. Gräset grönskar, ängarna är översållade av blommor och mimosaträden står i full blom och doftar underbart! Vi har redan klipppt gräset en omgång och nu håller trädgårdsmästaren på att frisera korkekarna som bäst. Litet senare blir det de flera hundra år gamla olivträdens tur. De måste vårdas med öm hand. Alla rosorna är klippta och gödslade och skjuter nu kraftiga skott.

 Foto: Kristin Ehrenborg (13 mars, Sant Pere de Vilamajor, BCN)

Det extremt ovanliga snöovädret vi hade är ett minne blott. Snön låg vackert en hel dag och försvann i solen dagen därpå och ordningen var återställd! Nätterna är fortfarande ganska svala men temperaturen stiger snabbt upp till runt 19 grader i skuggan under dagen. Det innebär uppåt 25 grader i solen! Lunch på terrassen hör till de dagliga rutinerna och ofta kan vi även njuta av frukosten där. Det är en härlig start på dagen att känna solen värma, doften av kaffe, nybakat bröd, plättar, hemgjord marmelad… och se ut över den grönskande dalen och höra kyrkklockorna slå.

I bakgrunden står de 2000 meter höga bergen med sina fortfaranade snöklädda toppar.Club de Montanyismo i byn har markerat en ny vandringsled här i nationalparken. Den passerar bakom vår tennisbana och sträcker sig högt upp i bergen till Pla de la Calma som är en magiskt vacker plats.  Det ska bli spännande att prova den. Vi har planerat en premiärvandring till helgen!

 Foto: Kristin Ehrenborg (Kyrktornet i Sant Pere de Vilamajor, BCN)

Inför säsongen kommer vi att köpa in fler cyklar som våra gäster kan låna. Här finns ju härliga cykelvägar och det är behändigt att ta cykeln 1 km ner till grannbyn Sant Antoni för att handla godsaker till lunchen. Man kan också passa på att svänga förbi den lilla baren vid torget i Sant Antoni som är ”världsberömd” för sina skaldjurstapas. Om man inte är vegetarian förstås, för då går man in för den härliga, vällagrade Manchego osten som de alltid har ett litet lager av inne i köket och kanske en liten portion av deras hemgjorda Patatas Bravas. Det är friterad potatis som serveras med en mild vit sås och en riktigt stark, röd sås. Därav namnet; Modiga Potatisar!

/Kristin

www.villadelamariposa.com

 Foto:Kristin Ehrenborg

Efter flera otroligt intensiva dagar har vi tagit det lugnt idag och bara jobbat litet och nästan bara framför datorn. Vi tog oss tid att ta en siesta efter lunch. Att faktiskt krypa ner i sängen och sova en stund. Så skönt det är att ta sig tid för återhämtning. För mig är sömnen otroligt viktig märker jag. Jag har grovt underskattat sömnens betydelse tidigare. Förmodligen är jag den enda som ända upp i 40-årsåldern inte riktigt fattat att det faktiskt gör skillnad, både i kropp och psyke, om man sover sina 8 timmar eller inte. Det är så lätt att tro att man är Stålkvinnan. Men ska man vara ärlig så passar de där mörka ringarna under ögonen och häng-kinderna inte riktigt ihop med imagen av Stålkvinnan. Även om man har ett leende på läpparna. När man kommit så långt i funderingarna är det bara att acceptera naturens spelregler, rulla ihop sig i lopplådan och se till att ge kroppen den tid den behöver.

Jag märker att arbetet vi har blir en livsstil. Vi bor och arbetar på samma plats och verksamheten vi driver handlar om att ta emot gäster, få dem att känna sig som hemma och se till att de får en underbar upplevelse att ta med sig hem och att glädjas åt länge. Gränsen mellan arbetstid och fritid suddas ut. Liksom gränsen mellan arbetsuppgifter och fritids göromål. Här om morgonen tog jag en tidig löparrunda tillsammans med en av gästerna som ville röra på sig men inte visste vilken runda han skulle springa. Så vi stack ut innan frukost och gjorde en härlig runda på 8 km. Jobb eller fritid? I förra veckan hade vi ett TV team här. Efter intervjun bjöd vi på kaffe med hembakt och vi satt i solen på terrassen och pratade länge om att förändra sitt liv och om livsfrågor. Jobb eller fritid? Jag tar bilen och kör runt till de många golfbanorna här i omgivningarna för att fota och samla in information. Solen skiner, havet glittrar, folk är trevliga… inte känns det som att jag jobbar! Vi går upp klockan 06:00 på söndag morgon och bakar muffins och steker pannkakor och ställer fram en härlig frukostbuffet till våra gäster. Och sedan kan vi sitta tillsammans med dem och småprata över en kopp nybryggt kaffe i solen medan morgondimmorna lättar i dalen framför oss. Jobb? Det är en mix som för mig är helt fantastisk och jag känner att den passar mig perfekt!

När jag tittar i backspegeln ser jag så tydligt hur viktigt och avgörande det varit att våga drömma utan begränsningar, att planera och att agera utan att vika en tum ifrån drömmen. Att hela tiden ha den levande framför sig. Det går att förändra sitt liv och sin situation även utan stora ekonomiska medel. Den stora resursen finns inom en själv. Snälla du, tveka aldrig på din dröm!

 Foto:Kristin Ehrenborg

Tänk, nu får vi flera förfrågningar varje dag från både svenskar och spanjorer. Läget har verkligen vänt! Så himla roligt att äntligen ha litet styrfart i verksamheten för då kan vi fortsätta att bygga på drömmen, fortsätta att förbättra upplevelsen för våra gäster!

Vårt första företag är nu här i fyra dagar. Det är ett internationellt gäng entreprenörer som samlas här under några intensiva dagar för att skapa sitt gemensamma företag. Vi har gjort i ordning vårt konferensrum så de ska ha tillgång till allt de kan tänkas behöva och litet till. Vi har fixat projektor, en jättestor duk för projektionen och sex stycken fina bord. Stolar hade vi sedan innan. Ja, vi har köpt en ny printer och kopiator också och försäkrat oss om att värmen funkar riktigt bra.

 Foto:Kristin Ehrenborg

I torsdags, inför deras ankomst, hade vi ytterligare en av våra maraton dagar, då vi maxade innehållet och var hypereffektiva. Det var då vi letade upp och handlade allt, inklusive all mat som kommer att behövas under de fyra dagar de stannar. För till den här gruppen lagar vi lunch, eftermiddagsfika och middag också! En av dagarna ska vi göra en stor barbeque till lunch, i vårt fina BBQ-hus nere i trädgården.

Torsdagen var nummer 73 i den obrutna raden av hypereffektiva maratondagar. Morgonen gick åt till att fixa en del praktiskt runt huset, svara på email, ringa några viktiga samtal, planera vad vi behövde köpa i form av utrustning och möbler och så förstås till planering av måltiderna. Sen iväg som skott i Batmobilen och besök på några stora och tröttsamma köpcenter och till slut, vid 19-tiden, vidare till Barcelona för att hitta en projektor. Full fart utan stopp och väl hemma igen skulle vi packa upp allt och montera borden, testa projektorn och duken och installera routern för internet. “Att göra-listan” tornade upp sig. När klockan drog över 20 och vi fortfarande gick mellan butikerna för att leta efter den optimala projektorn började jag känna mig riktigt trött och frusen och började se saker från den mer negativa sidan… typisk signal på utmattning, i alla fall för mig!

Cuidado! Det är i just precis detta ögonblick som jag brukar drabbas av Spunk. Det är något som jag kämpar emot och som är min största fiende. Spunk. Ja, jag har inget bättre namn på det. Spunk innehåller nog mest tvivel men också en stor portion uppgivenhet och är nära förbundet med en hyfsat stark flyktinstinkt. När jag befinner mig mitt i Spunk är jag snubblande nära att ge upp allt jag kämpat för och alla mina drömmar, svänga om totalt och springa jädrar i det åt andra hållet. Spunk överrumplar en och kletar sig fast som ett grönt slem. Obehagligt som ett virus och ger tråkiga följdeffekter om man inte snabbt hittar ett motgift och lyckas stå emot. Bästa motgiftet är energi.

 Foto:Kristin Ehrenborg

Tricket är alltså att aldrig gå ner på rött i energinivå och att lära sig hur man genererar energi själv, under gång. Det finns olika metoder och var och en måste hitta sin egen modell. För mig har meditation fungerat fantastiskt bra. Fysisk träning och rejäla fysiska utmaningar är också viktig ant-spunk medicin för mig. Och att vistas i naturen. Gärna i kombination. Som t ex att vandra flera dagar i bergen och sova på en bergstopp under stjärnorna. Där är mina energikällor! Men ibland glömmer jag bort att jag måste tanka och bara kör på för att det är ju så roligt och spännande och så kör jag obönhörligen huvudet rätt in i Spunk! Nu för tiden, efter lång och trägen träning och efter mycket meditation, har jag lärt mig att åtminstone känna igen Spunks fula tryne och även när jag är mitt uppe i det kunna konstatera att “ja, så var det dags igen”.  Då brukar jag skriva till min kompis att nu har jag fått Spunk och då förstår hon direkt hela konceptet och kan ge mig några väl valda åthutningar.

 Foto:Kristin Ehrenborg

Jag har en lång väg kvar innan jag lärt mig att balansera engagemang, iver, uthållighet, stor arbetskapacitet och litet halvtaskig självkänsla till en mix som ger en ständig och jämn vågrörelse framåt och inte bränna mig. Den guidning jag fått från Buddistklostret Sakya Tashi Ling i El Garraf och i Castellón är guld värd för mig och jag återvänder ständigt till dem. Ja, där har jag ytterligare en energikälla! En viktig sådan som har tillkommit på senare tid.

Ett litet trick jag brukar ägna mig åt är att varje morgon tänka igenom allt jag har att vara glad och tacksam för. Det blir ju en lång lista, även de dagar som känns rätt grå. Bara det faktum att man vaknade och fick en dag till är väl något att vara riktigt glad för! Det är ett trevligt sätt att börja morgonen på eftersom det sätter en positiv prägel på resten av dagen och det känns så lätt att le!

 Foto:Kristin Ehrenborg

Vi var uppe tidigt i morse, för att förbereda inför att TV3 skulle komma. Ordspråket “morgonstund har guld i mund” stämmer, för tack vare att vi var uppe med tuppen fick vi se denna oerhört vackra soluppgång från sovrumsfönstret. Vilken fin början på dagen, eller hur? José sa att det nog skulle bli en speciell dag för alla chakran var representerade i färgprakten. Jo, han hade rätt! Det blev en alldeles speciell dag!

TV-teamet blev överförtjusta över villan och intervjun med José Luis gick väldigt bra. Förutom att grannens alla hundar drabbades av Skrikhals och man fick bryta p g a oljud i 10 minuter. Temat för programmet är “människor som förändrat sina liv” och det kommer att visas i april. TV3 är den största kanalen här i Katalonien, så det kommer att bli spännande att se vilken effekt programmet kommer att ha på bokningarna till Villan! Efter filmningen fikade vi på terrassen och det var strykande åtgång på mina nybakade kladdiga brownies, chiffon kaka och kokos-snittar. Vi hade så trevligt så filmteamet ville inte åka tillbaka till Barcelona utan övervägde allvarligt att förlägga alla övriga intervjuer till vår villa. Kul att de tyckte så mycket om det och trivdes så bra! Det är nog det allra mest positiva med det liv vi lever här; alla dessa möten med alla dessa underbara människor!

 Foto:Kristin Ehrenborg

Igår gick vi ner till borgmästaren och berättade att TV skulle komma. I en liten by är det bäst att informera om vad som händer. Polisen som vaktade utanför borgmästarens lokaler såg barsk ut, men när vi berättade vårt ärende och vilka vi var tinade han upp och log stort. Han berättade att han alltid stannar till en liten stund när han passerar vårt hus, för han tycker det är så fint. Vi bjöd så klart in honom på kaffe nästa gång han kommer förbi och han blev uppriktigt jätte glad. Vad roligt! Borgmästaren var inte hemma men vi träffade hans högra hand, turistchefen, istället. Han var också väldigt trevlig och oerhört hjälpsam. Innan vi gick sa han att när helst vi behöver något så ska vi veta att hans dörr alltid står öppen. Självklart har han en stående inbjudan han också!

När filmteamet väl åkt idag gick vi igenom telefonsvarare och email för att se vad som hänt under dagen. Plötsligt befinner vi oss i en helt ny situation. Vi är fullbokade och har kunder som står på kö! Detta är en tydlig förändring och känns fantastiskt att uppnå, efter att ha jobbat så hårt sedan vi öppnade i november.  Så visst hade José Luis rätt när han förutspådde en speciell dag!

Det är sen kväll och jag tittar tillbaka på dagen. Vad har den innehållit? Det har varit en ganska normal dag här på Villa de la Mariposa. När vi vaknade såg vi solen stråla över bergen och humlorna surrade runt blomkrukorna på terrassen utanför sovrumsväggen. Vi har en glasvägg så man ser terrassen och hela dalen framför sig när man vaknar. Det gör mig glad varje morgon! Jag tror omgivningen påverkar en mer än man egentligen förstår. Att se på något vackert eller på något fult. Hur känns det? Visst känns det skillnad i kroppen och visst går tankarna i olika banor?

Det var ännu litet kyligt i luften så vi dukade frukosten inne och tände en brasa. En stunds samvaro och litet småprat kring vad som stod på dagens agenda och sedan till datorerna för att kolla mail, skriva, jobba med olika saker och ringa några samtal. Jag bakar en kaka och städar och förbereder för våra gäster som kommer för att bo hos oss över helgen. En fotograf från en av de stora dagstidningarna kommer, tillsammans med sin fru. Han ska ta bilder på José Luis till en artikel som kommer ut nästa vecka. Och så vill de gärna bekanta sig med Villa de la Mariosa och passa på att gå en promenad i bergen. Vi dricker kaffe och äter den nybakade kakan i solen på terrassen. Tiden springer iväg för vi har så mycket att prata om och solen värmer så skönt! Så blir det foto session och jag fortsätter att förbereda för våra gäster. Plockar några vackra gröna kvistar från korkekarna i trädgården och sätter på borden, byter ut ljusen till nya och fina, lägger in nya vedträn i brasan, lägger in chokladbitar på deras rum och en blomma. Lägger in rentvättade vita morgonrockar. Sedan tar jag några tag i trädgården. Det känns att våren är mycket nära och det är dags att vänd om jorden i rosrabatterna så ogräset får sig en omgång. Det luktar gott av solvarm mylla och fåglarna sjunger runt om i korkekarna. Det är ju verkligen vår!!!

Efter att jag svarat på några förfrågningar från svenskar som är intresserade att komma och bo hos oss (en familj och en grupp glada väninnor som gillar att vandra i bergen) och fixat litet pappersarbete drar jag på mig träningskläderna och sticker ut på min dagliga löparrunda. Det ger mig så mycket energi och det behövs eftersom vi jobbar långt in på nätterna och tar egentligen aldrig ledigt. Det är märkligt men arbete och fritid smälter samman och ibland vet vi inte om det är helg eller vardag. Ännu har jag inte bestämt om det är bra eller dåligt, men det känns rätt bra. Solen värmer rätt gott så här fram på eftermiddagen och jag kan springa i kortärmat. Fortfarande, efter tre år här, tycker jag att det är en otroligt skön känsla att i januari  kunna gör det. I dikena blommar gula blommor och gräset står grönt. När jag springer förbi eukalyptusträdet i vår backe doftar det intensivt. Så friskt och levande!

När jag torkar håret ringer telefonen och det är våra gäster som är på väg och behöver litet guidning från kyrkan upp till villan. Vi tar emot dem och visar dem runt i vår park, vi tittar på tennisbanan och poolen och den jättelika barbequen och så går vi rundvandring i huset. Som alltid hamnar vi till slut i salongen, framför brasan som José tänt, och småpratar om allt mellan himmel och jord. Hur trevligt som helst! Fram på kvällskvisten beger sig gästerna till restaurangen som vi bokat åt dem och vi fortsätter att baka och fixa middag till oss själva. När vi är där i köket hör vi vår lilla uggla hoa ute i trädgården. Det känns hemtrevligt på något vis! Han hoar varenda kväll och är nu som en del av familjen. Jag kallar honom för Gösta.

Efter en sen middag, som brukligt är här i Spanien, blir det en stunds läsning och skrivande och sedan några timmars skön sömn. Innan jag somnar brukar jag hinna höra kyrkklockorna slå. Jag tycker det är så rogivande. De har en lugn och djup ton som slår an något speciellt inom mig och som gör att jag känner mig hemma på något outgrundligt sätt. Både synintryck och ljud påverkar oss mycket i vardagen. Det är värt att bli medveten om vilka intryck man omger sig med. Medvetenhet är första steget till handling…

 Foto:Kristin Ehrenborg

I lördags, när vi kom hem från ett besök på marknaden i grannbyn, såg vi hur det rök ur skorstenen i vår barbeque. När vi steg ur bilen doftade det gott av ved och brasa över hela parken. Våra härliga B&B gäster hade ordnat en calcotada för oss och det blev alldeles fantastiskt trevligt! Fler vänner tillstötte och trots det litet gråmulna vädret blev det en fest som varade till långt in på kvällen. Grillfest utomhus i januari - är det inte fantastiskt?

 Foto:Kristin Ehrenborg

Vad är då egentligen en calcotada? Jo, det är en grillfest där man äter calcots! Så här års (januari-februari) är det säsong för calcots här i Katalonien. Det är en lök som liknar purjolök men växer i stora stånd. Man grillar dem över öppen eld tills de blir alldeles sotsvarta och så äter man dem med händerna. Stående. Väldigt lortigt och kladdigt men oh så gott!

Man skalar bort det svarta med ett speciellt handgrepp och sedan doppar man den späda löken i en vansinnigt god sås som är speciell för ändamålet. Såsen är tjock och innehåller tomat, mandel, vitlök, olivolja, vinäger och kryddor.

Man grillar också bröd, river en rå vitlöksklyfta mot den raspiga ytan och därefter gnider man en tomathalva (speciell sorts tomat för detta ändamål!) över. Litet olivolja och salt över och - oj, vad gott! Till denna härlighet dricker man förstås cava, som är kataloniens festdryck och påminner om champagne.

Är man inte vegetarian, så fortsätter man med att grilla kött. Till slut avrundar man med ett sött vin och små mandelkakor. Vinet dricks ur en märklig karaff med lång pip och konsten är att få strålen att träffa i gapet och inte över hela ansiktet. Man får alltså inte sätta läpparna till pipen, för karaffen ska gå laget runt!

Som ni förstår finns det goda anledningar till att calcotadan bäst hålls utomhus och att man äter på stående fot Men restaurangerna serverar det också och då har de speciella sittningar och man utrustas med haklapp!

Jag har blivit ett stort fan av calcots. Det är så gott och en så himla trevlig tradition. Vi får svenska gäster nu i helgen och då tänker jag överraska dem med en calcotada!

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/Bo+i+Spanien” rel=”tag”>Bo i Spanien</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/calcots” rel=”tag”>calcots</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/katalonien” rel=”tag”>katalonien</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/bed+and+breakfast+i+Katalonien” rel=”tag”>bed and breakfast i Katalonien</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/grilla” rel=”tag”>grilla</a>

 Foto:Kristin Ehrenborg

Ikväll, långt efter det att solen gått ner i ett orange fyrverkeri bakom bergen, vinkade jag av Åsa och Pär, två Ume-bor som nu är bosatta i Barcelona och just i dagarna bestämt sig för att fusionera sina kompetenser och arbeta tillsammans. Efter ett långt och härligt kreativt möte över en bit mat här i Villan känner jag mig enormt fylld av energi och entusiasm. Det ligger en oerhörd kraft i att mötas och arbeta tillsammans och att sammanföra olika perspektiv. Vi planerar flera verkligt intressanta projekt tillsammans för att erbjuda svenskar upplevelser utan motstycke här i Katalonien. Vi är alla passionerat förälskade i trakten och fyllda av entusiasm över det utbud och den mångfald av upplevelser som området bjuder på. Och så är det ju så vackert! Alla dessa fantastiska upplevelser vi haft, de som väckt vår passion, vill vi ju så gärna dela med oss av! Så inom kort, mina vänner, kommer jag att kunna presentera konkreta möjligheter för dig som vill komma hit och själv uppleva hur fantastiskt Katalonien är. Det är så mycket mer än Barcelona!

Det var första gången Åsa var här på Villa de la Mariposa. Eftersom det skymde ville jag passa på att presentera vår lilla uggla som bor i magnolian och som hoar så mysigt varje kväll. Ja, det vill säga varje kväll som jag inte har gäster som jag vill visa honom för! Han sitter och håller näbb så fort jag tar med någon ut på terrassen och säger “lyssna nu så får du höra ugglan”. Knäpptyst. Men så fort gästerna har åkt börjar han hoa som en galning. Jag har kallat honom “rugg-uggla” och hotat med att byta ut honom mot en bandspelare… Men han kan se rätt spännande ut när han flyger ljudlöst mellan korkekarna i trädgården. Där har han en konkurrensfördel gentemot bandspelaren…